Sollentuna kommun – moderatstyrd – har tagit beslut om att införa särskilda så kallade ungdomsavtal: ungdomar under 25 år anställs i kommunen under ett år till 75 procent av riksavtalets minimilön, fast med viss handledning som kompensation. Kanske kommer inspirationen från Anders Borg, som ju tydligt uttalat att ingångslönen i kommunerna är för hög?
Förslaget har väckt stark kritik – för, som Kommunal påpekar, man ska ha betalt för det jobb man gör, inte för hur gammal man är när man gör det. Mot detta skriver DNs ledarsida att den som kritiserar förslaget får väl komma med något bättre själv, då.
Visst. Man kan ju göra som i Västerås kommun (S-styrd). Där anställer man ungdomar på halvtid till avtalsenlig lön, samtidigt som de den andra halvan får chans att skaffa sig fullständig gymnasieutbildning. Man kan också göra som i Södertälje. Där har man i samarbete med sju större företag startat ett bemanningsföretag som anställer ungdomar mellan 18 och 24 år. Ungdomarna har löner enligt kollektivavtal och har möjlighet till kompetensutveckling inom företaget.
De här exemplen säger en del om skillnaderna mellan moderat och socialdemokratisk syn på arbetsmarknadspolitik och hur man minskar arbetslösheten. Skillnader som är genomgående, det må handla om ungdomar, långtidsarbetslösa, vanliga arbetslösa eller långvarigt sjukskrivna.
För Moderaterna är det, genomgående, en fråga om att få ut de arbetslösa i jobb, vilket jobb som helst, oavsett villkoren för det. Ett dåligt arbete är bättre än inget arbete, är parollen.
Nu kan – eller snarare, bör – man ställa frågan vem som bestämt att det bara finns de två alternativen: ett dåligt arbete eller inget arbete. Vad är det som säger att alternativet till arbetslöshet inte kan vara ett bra arbete?
Ja, svaret är egentligen att det är Moderaterna själva som bestämt det. Det ligger i deras bild av arbetsmarknaden att de nya jobben främst finns inom de lågavlönade delarna av servicesektorn. Därför gäller det att på olika sätt få fram sådana jobb.
Rut-avdraget och den sänkta restaurangmomsen är en del av den politiken. Den försämrade a-kassan, och de minskade möjligheterna till vuxen- och arbetsmarknadsutbildning är sedan ett led i politiken att få arbetslösa att godta jobb till lägre löner.
Och i ökande utsträckning kan staten sägas ägna sig åt ren lönedumpning; Fas 3 innebär många gånger att
arbetslösa till låg aktivitetsersättning används för helt ordinarie arbetsuppgifter, för nystartsjobben krävs inte kollektivavtalsliknande villkor och inte arbetsmarknadsförsäkringar – och nu kommer alltså idén om särskilda ungdomsavtal.
För socialdemokratin handlar det om att ge folk möjlighet till bättre jobb, framför allt genom att öka möjligheterna till utbildning, till kompetensutveckling och till nya chanser, om den utbildning man har är otillräcklig eller föråldrad. I det ligger också en annan bild av arbetsmarknaden: det är inte fler lågt avlönade, förhållandevis litet kunskapskrävande jobb, som är det som får arbetsmarknaden att växa. Sådana jobb ger ingen stabil grund för ekonomins konkurrenskraft, de är sårbara för konjunkturnedgångar, de ger ett för svagt tillskott för de skattebaser som ska bära upp välfärdspolitiken (med det ökade krav framtiden ställer). Och de sliter alldeles för ofta alldeles för hårt på dem som ska utföra dem.
Att satsa på utbildning handlar inte ”bara” om att öka den enskildes möjligheter. Det handlar om att satsa på en annan typ av arbetsmarknad, en arbetsmarknad som helt enkelt kan bära upp bättre lönebetalningsförmåga därför att den gör hela ekonomin starkare.
Och då kan man ju notera att OECDs nya välfärdspolitiska rapport i klartext skriver att det inför framtiden krävs både ”fler och bättre” jobb, alltså jobb ”som gör det möjligt att undgå och komma ut ur fattigdom”.
Likaså kan man notera att både OECD och IMF rekommenderar satsningar på utbildning som lösning på de växande klyftor, som nu börjar oroa allt fler ekonomer och andra forskare.
Moderaternas politik är med andra ord ur takt med tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar